Vad ska jag skriva idag då?
Då jag aldrig kommer att bli vuxen så var jag på Kolmårdens djurpark igår, allein! Ja, det är sant. Det är en plats jag finner högst fridfull och liksom känner 'här hör jag hemma'. Hur ska jag förklara detta då? Ja, nu blir det en väldans upprepning av allting jag har skrivit tidigare. Jorden fascinerar mig gränslöst; alla djur som finns, alla växter och träd som finns, alla blommor. Sedan har vi de olika naturtyperna. Det kan vara 60° C kallt på jorden och det kan vara 60° C varmt på jorden. Det är en temperaturskillnad på 120° C. Det är mycket tycker jag. För att inte sväva iväg nu så vill jag framföra att det fascinerar mig omåttligt hur allting har utvecklats under oerhört många år.
(Gällande alla djur som finns så är några av mina favoritdjur: ormar, myggor (främst för att de sprider malaria), fästingar, skitfåglar, näbbmöss och tripps!)
Jag är så fascinerad av hur zebran har utvecklat sina ränder, tigern sina ränder. Jag hittar knappt ord för vad jag är så fascinerad över. Nej, jag vet inte vad jag ska skriva!
Jag är ju även svag för sagovärldar. För mig är det som att kliva in i en saga på exempelvis Kolmården. För en stund slipper man all skit ute i världen. Jag har inga ord för vad jag tänker och känner, sorry!
I veckan reserverade jag både boken och filmen 'Grottbjörnens folk'. Än har jag inte tröttnat på filmen. Vi får se när jag har gjort det. Boken är megalång och av någon korkad, icke genomtänkt anledning, kommer jag att skumma genom boken, högst korkat! Jo, på engelska är titeln 'Clan of The Cave Bear'. Jag kan ha skrivit 'Clan of The Cave Man/Men' tidigare. Jag vill förtydliga att det i så fall är fel titel, HAHAHAHAHAHAH!
Idag har jag i alla fall hållit på och grejat i vår vackra trädgård. Jag har räffsat grenar, plockat skräp, plockat nässlor, grejat med min savtappning och lite annat smått! Yes, jag började i tisdags och det har gått lite knackigt. Förra helgen härjade stormen Dave så då kunde jag inte börja men i tisdags hade han lugnat ned sig så då började jag. Till att börja med så blev det inte så bra träffar i stammarna. Det droppade väldigt långsamt så jag har borrat nya höl i två träd och pluggat igen de gamla hölen. Nu droppar det bättre. Vidare så hamnade det en del fågelskit i en annan bunke, mindre trevligt, och även en död näbbmus låg i samma bunke en morgon. Jag tröttnade på detta och pluggade igen hölet och nu skiter jag i det trädet. Det är synd för det är typ den största björken vi har och det har gått bra tidigare men nu bor det både skitfåglar och näbbmöss i trädet, suck. Aja, alla år är individuella. Blir det inte så mycket sav i år så är det så. Det finns annat kan jag pilla i mig.
Jag har också planterat om lite växter och fyllt på med jord i några krukor (ibland blir det som att jorden sjunker ihop/trycks ihop så att man får fylla på efter ett tag) och även hittat en trippsjävel! Jag ville mörda den och alla andra. Man får inte önska livet ur folk men jag får önska livet ur tripps. Jag HATAR tripps! DÖÖÖ!
Ja, det var väl lite min helg. Klockan är snart 15:00 så det finns mycket kvar att göra. Jag ska plocka lite mer nässlor så jag har ett ordentligt lager så jag inte tappar i ferritinvärdet. Det vore förskräckligt om jag inte kan vara blodgivare på grund av det.
Om jag åter ska börja babbla om mina I-landsbekymmer så är jag högst förstörd över att jag inte kommer kunna lämna blod på minst tre år, har jag för mig att det är, om jag åker till Tanzania och träffar mina fadderbarn. Detta för att säkerställa, eller något i den stilen, att jag inte har drabbats av malaria. Om man har haft malaria så får man inte lämna blod, ever, eller något i den stilen! Ni får läsa på om det. Jag läser så slarvigt. Hur som helst så vill jag så gärna besöka mina fadderbarn och deras familjer, släktingar och anhöriga.
Min tid i Kenya för nu många år sedan (november 2012 har jag för mig) är en av de bästa tiderna i mitt liv. Tänk er att människor är lyckliga trots det lilla de har. Ja, det är sanning med modifikation att de är lyckliga. Ni väljer hur ni vill tolka det jag skriver. Här i väst skriker folk efter mer och mer och mer, och även om jag tycker att jag är bra på att inte skrika efter mer och mer så gör jag det visst på ett eller annat sätt, men om jag får tycka att jag är lite bättre än somliga andra (alltid detta bekymmer med hur man ska uttrycka sig) så ger jag också. En anledning till att jag jobbar så mycket jag orkar är just för att kunna dela med mig. Tack vare att jag jobbar mycket (ja, jag är arbetsnarkoman) så har jag pengar över till människor som inte har. Jag kan bidra till två personer som lever i extrem (vill jag erinra mig att det är) fattigdom. När jag är på T-centralen i STHLM kan jag köpa lite mat (fullkomligt skräp på McDonalds) till någon som kämpar varje dag med att få åtminstone ett mål mat i magen, medan jag är tjock och inte behöver fundera över när jag kan äta nästa gång.
Kräks på girigheten i västvärlden
Annars är det väl helt ok att bo här
Nu ska jag gå ut och fortsätta plocka nässlor så att jag kan fortsätta vara blodgivare, i alla fall för att jag har bra järndepåer. Ni ska se att min girighet kommer vinna och ta mig till Tanzania.
