:(

Nu tänkte jag försöka mig på att gör ett inlägg som jag på flera olika sätt tycker är väldigt svårt att skriva. Det är svårt bland annat för att jag vill skriva om positiva saker, vara rolig och jag har som specialitet att vara ironisk i mina inlägg. Det jag ska skriva om är varken positivt eller något man kan vara ironisk kring. Jag har även svårt för att skriva detta inlägg för att jag ofta tänker i bilder och inte i ord. Det finns ett visst namn för att tänka i bilder och inte i ord men jag minns inte vad det heter. Hur som helst så leder detta till att jag i vissa fall har svårt för att uttrycka mig i skrift (och även i tal). Vidare, det jag ska skriva om 'hade kunnat vara jag', lite åt det hållet. Jag är också så oerhört äcklad av det jag har läst så jag har av den anledningen svårt att sätta ord på vad jag tänker. Äcklandet blockerar mina tankar. Vidare, jag vet att detta är något som sker dagligen och är helt enkelt vardag för många- något som äcklar mig oerhört mycket.

Innan jag skriver om händelsen vill jag förtydliga att: jag känner inte personen i fråga, jag var inte där, jag har inte sett eller hört något och enligt svensk lag är man oskyldig fram tills man blivit skyldigt dömd. I det jag kommer att skriva utgår jag endast från det jag har läst.

Okej, häromdagen läste jag om en 25-årig mamma som står åtalad (jag kan inte alla turer inom svensk domstol så häng inte upp er på om det heter något annat) för våldtäkt (och kanske även fler punkter) mot sina barn. Jag fick ingen klarhet i hur gammalt det ena barnet är men det andra är född -17, samma år som min Lillmikro... Hur ska jag fortsätta?

Nej, jag hittar inga ord!
Jag rabblar istället upp några punkter på saker som ger mig oerhört dåligt samvete:
-när killarna så gott som har tjatat hål i skallen på mig om samma sak och jag ryter 'MEEEN SLUTAAA TJATAAA.'

-när grabbarna gapar och skriker och jag skriker åt dem att inte skrika! Huga vilken ångest jag får.

-när jag behövde säga till Lilleman att vi inte kunde åka till Oslo. Jag kände mig som världens sämsta mamma.

-när killarna skriker att maten är äcklig och jag ryter 'AMEN SKIT I ATT ÄTA DÅ. NI ÄR VARKEN UNDERNÄRDA ELLER HEMLÖSA.'

-de månader jag inte kan sätta över pengar på killarnas sparkonton.

-de kvällar jag är så trött så jag tror jag ska dö och inte orkar läsa godnattsaga och killarna skriker för de vill att jag ska läsa godnattsaga.

-de kvällar jag är iväg på något och inte träffar killarna på kvällen.

-de helger jag jobbar kan jag ha ångest DeLuxe över alla de timmar som går till spillo (till spillo=förlorad tid med killarna).

-när jag är några dagar sen med att ta på killarna sommarkläder, vinterkläder, regnkläder med mera.

-när killarna vill visa mig något och jag inte orkar glo och försöker hitta på alla möjliga ursäkter för att slippa glo. Fyyy, vilken ångest.

-när jag är iväg med killarna och vi inte hinner göra allt roligt som jag har planerat. Då känner jag min väldigt värdelös.

-jag kan göra många många punkter!

 Jag kan berätta för er om två händelser jag minns så tydligt!
1. Jag vet att fosterfett är oerhört bra för en nyfödd bebis. Det skyddar och smörjer huden. Därför anser jag att en nyfödd bebis behöver inte bada på ett bra tag MEN när min Lilleman var åtta dagar gammal var min ångest så outhärdlig att jag var tvungen att bada honom. Jag var SKITRÄDD för att det skulle komma en oanmäld SOC-inspektion och att tanten skulle tycka att Lilleman var skitig så jag var tvungen att bada honom så att tanten inte skulle ta honom. Det kom aldrig någon tant och inspekterade. Jag kan tillägga att Lillmikro var tre veckor första gången jag badade honom. Jag kan även tillägga att båda killarna har varit bra skitiga flera gånger som jag har lämnat dem på förskolan. INGEN har sagt eller gjort något. Förskolefröknarna vet hur, rent ut sagt, jävligt det kan vara att bada små barn som vrålar och skriker och absolut inte vill bada!

2. När Lilleman var kanske tre-fyra månader gammal (han kan ha varit äldre, jag minns inte) så ringde jag 1177 och vårdcentralen sammanlagt tre gånger på typ en vecka. Sedan vågade jag inte höra av mig mer. Jag trodde de skulle göra en orosanmälan om att de misstänkte att jag hade Münchenhausen by proxy. Nej, jag skojar inte!

Jag kan skriva oerhört mycket mer men jag slutar här.

...och så finns det föräldrar som våldtar eller utför handlingar som går att jämföras vid våldtäkt. Fy fan alltså, fy fan!