Nu ska jag försöka mig på att skriva ett inlägg om att vara kontaktperson. :) Jag minns inte alla turer men för cirka åtta år sedan visste jag att flyktingar som kom till Sverige kunde ha en kontaktperson. Jag visste ingenting om att även medborgare kunde ha en kontaktperson. Något år senare, kanske, fick jag veta att en bekant till mig var kontaktperson till en person som var medborgare i Sverige och på den vägen fick jag veta att man kunde vara kontaktperson även till andra personer än flyktingar. Jag ville gärna bli kontaktperson då. Saken var bara den att jag hade småbarn på den tiden så jag hade svårt att hinna med att vara kontaktperson.
I höstas, eller augusti förra året (en månad jag inte kan kalla höstmånad), började min lille grabb skolan och jag hade inte längre några småbarn eller var inte längre föräldraledig. Plötsligt fick jag väldigt mycket tid till sådant jag velat göra under flera år. Jag tog exempelvis kontakt med Mjölby kommun för att anmäla mitt intresse om att bli kontaktperson. Väldigt snart blev jag erbjuden ett uppdrag. Med anledning av sekretess (och sunt förnuft) får jag inte berätta något om personen. Däremot får jag exemplifiera och beskriva vad man gör som kontaktperson.
Det finns många ensamma människor i vår värld. En del människor har svårt för sociala bitar i livet- något jag inte finner alltför märkligt alla gånger. Det finns människor med social fobi. De tycker det är jobbigt att gå i en mataffär. Då kan det kännas tryggt att ha någon med sig, en kontaktperson, som kan hjälpa till att styra upp inköpet och hålla fokus.
Det finns många människor med lättare utvecklingsstörning. Jag har inte koll på om man använder ordet 'utvecklingsstörning' längre men det är det ord jag känner till och därför använder. Hur som, så kan det vara en trygghet för en person med lättare utvecklingsstörning att ha en kontaktperson som den kan få prata av sig hos eller mer bara ha kontakt med för att inte känna sig ensam och övergiven.
Vad man gör när man ses ska den som har kontaktperson bestämma. Ofta handlar det inte om något avancerat utan mer ses och äta tillsammans, fika (jag hatar att fika, HAHAHAHA), gå på bio, gå och handla, gå en promenad, bowla, simma...you name it!
Som kontaktperson har man, eller får man, ingen särskild utbildning. Man är varken psykolog, kurator eller förstå-sig-påare. Man är en vanlig person men med ett intresse för att stött någon som på något sätt behöver lite stöd i sin vardag. Jag tänker att man kan utgå från sig själv och tänka lite 'vad kan jag tycka är jobbigt i min vardag'? Även om ens vardag flyter på bra så finns det bitar man gillar mindre eller som faktiskt är jobbiga även om man reder ut dem på egen hand. Sedan kan man lägga till 'men tänk om jag inte fixade detta på egen hand'. Där kan en kontaktperson komma in!
Jag kan skriva hur mycket som helst. I augusti blev jag i alla fall kontaktperson och jag tyckte om det från dag ett. I januari-februari kände jag att jag hade både tiden och viljan till att bli kontaktperson till en till person så jag ringde den socialsekreterare som sköter om detta med kontaktmannaskap. Jag vet inte om det heter så eller om det är ett ord jag har hittat på. Några veckor senare kontaktade hon mig om att det fanns en person som sökte kontaktperson. Jag var absolut intresserad och vi sågs så nu är jag kontaktperson till två.
Jag vill tillägga att man får ett 'arvode' för det hela. Det är som lön men kallas arvode. Man gör det alltså inte ideellt. Hur mycket man ses eller hur mycket kontakt man har är från fall till fall men det är vanligt att man ses i snitt varannan vecka, cirka två-tre timmar åt gången. Det kan vara mer eller mindre. Sedan är det från fall till fall om man ses en specifik dag eller om det är från gång till gång. Man anpassar helt enkelt träffarna utifrån hur man kan.
Till sist, jag vet inte om kommuner är skyldiga att tillhandahålla kontaktpersoner eller om det är något de eventuellt kan erbjuda men hur som helst så kontaktar man socialkontoret i kommunen om man är intresserad och man behöver inte vara KP i sin hemkommun. Det kan vara i en grannkommun, som i mitt fall. Det är väldigt roligt tycker jag och utifrån min erfarenhet uppskattat. Är ni intresserade så kontakta kommunen. Man får genomgå en liten utredning där de ser över belastningsregistret och om man har haft med socialtjänsten att göra.
The end
