Ojojoj, sĂ„ ledsen jag Ă€r över situationen i Ukraina. Jag har ingen anknytning dit men det har ingen betydelse. Vi Ă€r alla mĂ€nniskor. Hur beter vi oss mot varandra? Hur ska detta sluta? Jag kan sĂ€ga att de spĂ„r som satte sig i mig nĂ€r jag var liten, fyra-fem-sex-sju Ă„r, under inbördeskriget i forna Jugoslavien kommer aldrig att försvinna. Jag minns sĂ„ vĂ€l nĂ€r min pappa tittade pĂ„ nyheterna och jag satt pĂ„ honom (han lĂ„g ned i soffan och jag satt pĂ„ hans sida đ) och det var pansarvagnar som Ă„kte omkring. Detta skulle kunna bli ett oĂ€ndligt lĂ„ngt inlĂ€gg.
Jag vill skriva att jag igĂ„r hade kontakt med Gespars vĂ€nner för att höra om min fadderfamilj. Jag fick veta att familjen hade fĂ„tt möjlighet att köpa blöjor till ett av barnen tack vare mitt bidrag. Det kĂ€nns skönt att höra! ❤ Kan inte mĂ€nniskor stötta varandra istĂ€llet för att skjuta och bomba ihjĂ€l varandra?
Ăr mĂ€nniskan ond eller god?
