Ja, jag kan, nästan i alla fall.
Som ni vet så ansökte jag igår kväll om att bli fadder. Ett av mina största mål som mamma är att få mina barn att förstå hur bra vi har det och att vi ska göra vad vi kan för att hjälpa människor som har det riktigt dåligt ställt! Idag på morgonen förklarade jag för min treåring att vi ska få ett fadderbarn. Jag förklarade att det finns barn som inte har någon mamma eller pappa. De har inte ett hus att bo i, ingen mat eller rent vatten. De har inte skor, kläder eller leksaker. De får inte gå i skolan. Nedan följer den ungefärliga konversationen mellan mig och min treåring (ja, i vissa fall har jag minne som en guldfisk):
Jag: vi ska få ett fadderbarn. Det finns barn som inte har en mamma eller pappa men då kan andra människor bidra med pengar så att barnen ändå får bra liv.
En stund går.
Min treåring: kommer de snart? Jag är inte riktigt med på vad han menar så jag frågar.
Vilka menar du?
Min treåring: barnen!
Jag: jaha, nej de bor i andra länder långt härifrån!
Min treåring: då får vi åka bil till dem!
Jag: nej, vi får flyga för de bor så långt bort!
Min treåring: nej, vi får åka bil!
Det är svårt att återberätta men det blev en komisk konversation så jag började skratta.
Min treåring: sluta skratta! Det är inte roligt.
Min treåring tyckte inte att jag skulle skratta åt att det finns barn som inte har en mamma och pappa!
Jag blev så rörd att det kändes som att jag skulle kräkas!
Nedan följer det klipp jag tittade på igår kväll:
