...och vet ni vad?! 😁 Jag har kommit till en punkt (eller vad jag ska kalla det) i livet som jag aldrig trodde jag skulle komma till. Jag har aldrig velat ha ett fast jobb. Tanken på att ha ett fast jobb att låsa upp livet kring har varit skrämmande för mig. På riktigt nu, jag skojar inte. Nu har dock saker och ting gått så långt att jag har ett fast jobb och jag har numer bara ett jobb. Jag har alltid haft svårt för enformighet när det kommer till jobb. Jag har velat göra olika saker men jag har gjort så bra från mig så jag har fått mer och mer tid hos korna och nu har jag så mycket tid att jag klarar mig fint. Jag behöver inte längre även ett vikariejobb.
Hur känns det då? Jo, det känns väldigt bra men det är också blandade känslor. Jag älskar mitt kossejobb och åker alltid dit med glädje (ibland med sorg för att jag vill vara med killarna men det rör inte jobbet i sig. Jag hade åkt till jobbet med sorg även om det varit ett annat jobb). Jag vet att jag kan jobbet och att jag är väldigt omtyckt och uppskattad men jag ljuger inte om att jag visst saknar små avstickare där jag får göra något helt annat.
Hur löser jag då det hela med saknaden av att stundom få göra någonting annat? Jag har helt enkelt en väldigt positiv inställning det hela. För att nämna bara några punkter (eller streck):
-jag åker till ett jobb som jag älskar. Många åker till ett jobb de avskyr.
-jag har ett jobb. Många går arbetslösa.
-jag vet att jag har ett jobb med rullande schema. Jag behöver inte höra mig för hela tiden.
-jobbar man i en LDG kan man inte gå arbetslös. Det finns alltid något att göra. I en lågkonjunktur ska samma saker göras som i en högkonjunktur.
-det behövs alltid personal i lantbruket. Man är garanterad jobb! Den lön man får för mödan får man se som en bonus. Åh nej, nu börjar jag ploja!
Nu slutar jag rabbla upp positiva saker för nu börjar jag ploja och nu orkar jag inte skriva mer för nu ska jag träna buk och rumpis! 🍑😍😘
