Ett steg

En leverans med kläder har jag fått till min insamling. Idag satte jag upp en lapp på det jobb jag har varit på idag. Imorgon ska jag svänga förbi på ett annat av mina jobb och sätta upp en lapp. Hubby har lovat mig att baka muffins som jag kan ta med när jag ska lämna min insamling! *Best Hubby* 😊 Jag hade en tanke om att köpa lite mat att skänka till RIA men jag skrev med dem och fick till svar att de inte behöver hjälp med mat så jag funderar nu på att istället köpa lite hygienartiklar.

Jag funderar på att starta en särskild blogg, gillasida eller liknande för just mitt arbete för en bättre värld. Här kommer dock några av mina dåliga sidor in. För det första har jag väldigt svårt för att komma på ett seriöst namn. Jag älskar ju att vara plojig, HAHAHA! För det andra så har jag väldigt svårt för att hålla mig till ämnet. Jag börjar just att ploja och vara rolig så det blir väldigt oseriöst, HAHAHA! För det tredje, jag tröttnar efter ett tag och lägger ned min sida/blogg eller vad det kan vara...så med detta sagt, eller skrivet, klarar jag av att komma på ett seriöst namn, hålla mig till ämnet och sedan inte tröttna?!! Ja ni, den som lever får se. To be continued!

RIA

Igår kväll hade jag väldigt svårt för att somna så i brist på annat skapade jag ett evenemang där jag samlar in vinterkläder och skor som jag sedan ska skänk till RIA i Norrköping. Jag vill ju inget annat än att åka till Oslo och ge vinterkläder till den man jag bjussade på macka och banan. Grejen är bara den att det kommer att bli sjukt dyrt så därför får jag gottgöra (ja, det är så det känns) genom att ge kläder till någon annan. Jag har inte riktigt något slutdatum men jag tänker att senast i början av december ska jag lämna kläderna och skorna och förhoppningsvis lite annat. Tvål, schampo och dylika saker går ju också åt!

Denna bild är från förra helgen då vi var i Skåne.

Love, peace and unity

Siberia, the place to be

Oslo

Förra sommaren var ju jag och Lillmikro på semester i Oslo. Minns ni att jag köpte en macka, en banan och en flaska med vatten till en hemlös herre? Ja, jag gav även en halv pizza till en annan hemlös herre. Ja, och så erbjöd jag en narmoman en banan men han ville inte ha en banan. Hur som helst, den mannen jag gav mackan, den tänker jag väldigt mycket på. Just nu vill jag bara åka till Oslo och köpa honom vinterskor, vinterjacka, termobyxor, mössa, vantar och en sovsäck och självklart bjuda på mat men jag har inte de pengarna just nu! *MEGAÅNGEST DELUXE*

Fredag

På Fisbok delade jag videon som visar hur kobolt utvinns! INTE EN ENDA KOMMENTAR! INTE EN ENDA TYP AV REAKTION! Sanningen är helt enkelt för svår för många. Själv kommenterade jag inlägget med 'Som den stora glädjedödare och antivästerländska person jag är vill jag dela detta klipp som visar hur kobolt utvinns. Kobolt finns i bland annat Ipads'. Vilken slutsats jag drar? Alla mina Fisbokvänner har en Ipad.

Hur som helst, det ser ut att bli Zimbabwe som jag (eller vi! Jag ska se till att killarna är lika delaktiga som jag) ska få ett fadderbarn i! Jag längtar massor. Det borde komma ett brev med information under nästa vecka. Vad jag har paniksökt på det senaste dygnet? Resor till Zimbabwe såklart, mohahahaha! Jag har dessutom redan en som ska hänga på, hahaha! Jag vill också sååå gärna att mina killar ska hänga med. Jag måste bara ha pengarna. Ja, jag har ju min dåliga egenskap att jag blir överexalterad och inte kan vänta på saker och ting så jag tänker ju att jag ska åka nästa vinter...och nej, pengarna finns inte då! BRÖLBÖL!!!...och så har jag heller inte alltid den bästa verklighetsuppfattningen. Jag tror att Zimbabwe inte längre finns om tio år då det är mer passande att ha med killarna, ahahaha! Eller nja, grejen är ju mest den att jag vill att mina killar ska vara små när de får se sant elände så att de under sin uppväxt hela tiden kan tänka 'oj, så bra vi har det'. Yes, I'm a very mean mum and I don't believe in justice. Eller så är det det jag inte är och visst gör!

Var i Zimbabwe det är jag ska bli fadder? Mja, jag råder er att gå in på Action Aids hemsida och glo där. Det är bättre än att jag ska försöka förklara någonting jag inte vet, hahaha!..men det verkade som att det ligger skapligt nära Harare, huvudstaden, så förhoppningsvis är det inte så långt iväg och knöligt att ta sig dit när man väl har landat med flyget. Ja, här ser ni en som smider planer. Jag har ännu inte fått mig något barn tilldelat, hahaha!

Ja ni! Imorgon shall we out and fara ögän.
Bekås dä såppa iss väry sheep.
Bekås aj lajk töu kill happynäss, I dela sääd videor.

Min älskade treåring

Kan man vara så självgod och uppblåst att man kräks?
Ja, jag kan, nästan i alla fall.

Som ni vet så ansökte jag igår kväll om att bli fadder. Ett av mina största mål som mamma är att få mina barn att förstå hur bra vi har det och att vi ska göra vad vi kan för att hjälpa människor som har det riktigt dåligt ställt! Idag på morgonen förklarade jag för min treåring att vi ska få ett fadderbarn. Jag förklarade att det finns barn som inte har någon mamma eller pappa. De har inte ett hus att bo i, ingen mat eller rent vatten. De har inte skor, kläder eller leksaker. De får inte gå i skolan. Nedan följer den ungefärliga konversationen mellan mig och min treåring (ja, i vissa fall har jag minne som en guldfisk):

Jag: vi ska få ett fadderbarn. Det finns barn som inte har en mamma eller pappa men då kan andra människor bidra med pengar så att barnen ändå får bra liv.

En stund går.
Min treåring: kommer de snart? Jag är inte riktigt med på vad han menar så jag frågar.
Vilka menar du?
Min treåring: barnen!
Jag: jaha, nej de bor i andra länder långt härifrån!
Min treåring: då får vi åka bil till dem!
Jag: nej, vi får flyga för de bor så långt bort!
Min treåring: nej, vi får åka bil!

Det är svårt att återberätta men det blev en komisk konversation så jag började skratta.
Min treåring: sluta skratta! Det är inte roligt.

Min treåring tyckte inte att jag skulle skratta åt att det finns barn som inte har en mamma och pappa!
Jag blev så rörd att det kändes som att jag skulle kräkas!

Nedan följer det klipp jag tittade på igår kväll:

När ångest leder till något positivt

Idag har jag haft ångest. Jag har varit ledsen, besviken och deprimerad.

Nu ska jag försöka att inte göra världens längsta inlägg! Enkelt och kort: för sju-åtta år sedan hade jag så mycket som tre fadderbarn. Ja, det är sant. Jag hade den ekonomin då. För sju år sedan träffade jag den person som kom att bli min älskade man och livskamrat. Vi hade många planer på saker vi ville ha och göra och allt detta kostade. Det ledde till att jag behövde avsluta mina faddermedlemsskap. Det skar i mig milt uttryckt men jag kände att jag behövde. Samtidigt tänkte jag att, jag vet inte när men någon gång i framtiden ska jag åter ha fadderbarn.

Idag, sju år senare, har vi hunnit avverka våra största planer och drömmar. Den största drömmen har varit att bilda familj och sedan att köpa oss ett hus.

Jag har varit mammaledig i två år och nio månader och att vara mammaledig är inget man blir rik på så vi fick verkligen vara sparsamma. Hur som helst, i januari detta år började jag jobba igen. Med en gång blev ekonomin en annan. Vi har verkligen levt gott.

Häromveckan träffade jag en av mina bästa vänner. Vi är väldigt lika varandra på så vis att vi har mycket svårt för moderna saker, utseendefixering och liknande. Vi kom bland annat att tala om Ipad. Hon berättade för mig om hur kobolt utvinns i Afrika och att kobolt finns i just bland annat Ipads. Jag tänkte inte så mycket på det men idag har jag tänkt och tänkt och funderat och tänkt på att det borde finnas något klipp på Youtube om hur kobolt utvinns så jag googlade på 'Ipad kobolt'. Mycket riktigt fick jag fram klipp med hur det går till och med mina ögon sett är det under vidriga omständigheter.

Fortfarande ska jag försöka vara kortfattad. Jag fick se barn springa omkring utan skor, i lera med tunga säckar i famnen. Som den hönsmamma som jag i vissa fall är blev jag så illa berörd och tänkte att 'detta skulle kunna vara mina barn'. Så, ikväll rann bägaren över. Det rann några tårar och mitt täcke fick torka snor. Sedan googlade jag på 'fadderbarn' och efter lite läsande och vägande slutade det med att jag fyllde i att jag vill bli flickfadder genom ActionAid. De fadderbarn jag hade, hade jag via sos-barnbyar.

Så ja, här är jag! Klockan är 22.43 och jag lär inte sova en minut i natt. Jag är alldeles för överexalterad och vill bara veta vem det är jag ska bli fadder till. Det känns så bra att jag har tagit detta beslut...och ja, man kan ha många åsikter om huruvida det gör någon skillnad eller ej att ha fadderbarn. Jag är i alla fall övertygad om att det gör mer nytta än skada. Skulle det vara tvärtom kan jag i alla fall dö med gott samvete då jag har kämpat för det jag har trott på.

Jo, jag vill även tillägga följande! Jag ville adoptera men när man är två personer behöver man också vara överens. Därför blev det som det blev. Nu får vi istället göra allt vi kan för att våra killar ska förstå hur gott ställt vi har det och att vi helt enkelt får göra vad vi kan för att människor som har det riktigt dåligt ställt ska få det bättre...och ja, det finns absolut åsikter om hur det går till!

My Neck

Alltså min hals på bilden i föregående inlägg ser ju superläskig ut, hahaha! Jag vet inte hur jag bar mig åt, för bar mig åt gjorde jag uppenbarligen, för att få den sådär. Mitt ärr jag har på halsen sticker ut som en annan megavårta, hahaha! Ja, det är tur att man i alla fall är vacker nu när man inte är ung längre.