Ikväll har jag äntligen sprungit! Det har varit si och så med mitt springande detta år. I våras hade jag kanonont i mina höfter, framförallt i min vänstra. Utifrån mina egna observationer (eller vilket ord jag ska använda) beror mitt höftonda på hur min fotställning ändras med tiden på grund av att jag har blivit gammal och på grund av min jättehög hålfot. Det som krävs är att jag använder specialinlägg som stöttar upp ordentligt i tjottahejti och att jag använder skor som har en ordentligt uppbyggd sula.
Vidare så har jag lagt mycket tid och energi på teatern, både före föreställningarna med också de dagar vi hade föreställningarna och nu senast blev jag dunderförkyld häromveckan. Allt detta har tillsammans spänt över flera månader.
Jag har fortfarande av och till ont i min höft men inte på långa vägar så mycket som i våras och det bästa är att träning inte har negativ effekt på mitt onda. Jag får inte mer ont av att hålla igång, snarare tvärtom så lindrar mitt hålligångande. Hur som helst så har jag inte jätteont längre, teatern är över och är nu bättre från min förkylning så nu vore det fantastiskt om jag kunde hålla mig frisk och kry och inga nya lustigheter dyker upp.
En sak jag verkligen kan rekommendera er är att inte passera 30 år. Fram till dagen före 30-årsdagen är man pigg och frisk som en nötkärna men sedan så bara 'BOOOM' attackerar alla krämpor obenådat.
Tillbaka till nutid och verklighet så har jag mått halvtaskigt under flera veckor på grund av min inaktivitet. Jag har inte sovit djupt. Inaktivitet orsakar en negativ trötthet (den där hemska tröttheten som gör att man vill sova på dagen och sedan kan man inte sova på natten för att man sov på dagen). Natten till idag sov jag knappt något så i morse (eller i natt) fick jag nog. Jag bestämde att jag måste springa ikväll. Jag har varit skittrött under dagen, den där negativa tröttheten. Nu hoppas jag åter att jag kan fortsätta med mitt springande. Det känns som att jag håller på och skriver det i vart och vartannat inlägg.
En annan orsak till att jag har lätt för att låta bli med att springa är att jag vill vara med mina busfrön. Även om vi inte direkt gör saker tillsammans på kvällarna så vill jag vara hemma med dem. Det är ett jädra vågspel åt alla håll och kanter och så mycket som ska pusslas ihop. Bland det mest viktiga jag kan fokusera på är att springa. Hur kort det än må vara (nja, kanske inte 50 meter men minst två kilometer åtminstone) så är det värt att springa. Alla steg räknas och är positiva!
Den 26 augusti äger Jönköping halv- och helmaraton rum. Jag vill verkligen vara med men jag har bestämt att jag ska avstå. Jag kan inte vara med på allting. Jag har redan sprungit två halvmaraton detta år, har ett milslopp inbokat plus ett maraton. Förresten kan jag springa ett halvmaraton hemma lika gärna. Springer jag fem kilometer åt ett håll, tillbaka, tankar med vatten och lite ätbart och sedan springer samma tur igen, tankar vatten och något ätbart och sedan knappt två kilometer till så har jag avverkat det hela på egen hand.
Mjau mjau
